Alla tjatar om det här med gymasiumet. Vad ska du gå? Jag längtar jätte mycket, gör du? Undra hur det blir? Sånna frågor hör jag hela tiden i min omgivning just nu. Men jag vill inte, vill verkligen inte! Jag vet inte vad jag vill gå, men jag har ju mina aningar men jag vet inte alls säkert om jag verkligen vill gå det. Och sedan det här att splittras från klassen, sina kompisar. Visst nog kan man hålla kontakten efter men det blir svårare och svårare man hittar nya kontakter och så och det känns hemskt! Jag vill inte lämna tryggheten på högstadiumet! Där är man trygg behöver inte tänka så mycket på massa beslut och man kan som bara tänka läxor och skola, inte när jag gör det här kan det förändra min framtid. Snart jobbar jag. Vad händer då? You name it. Alla dom frågorna. Jag vill bara vara jag och ta det lugnt. Man får mer ansvar snart allt blir svårare och jobbigare. Visst nu ser jag bara dom negativa sakerna i detta. Men det är just så jag ser på "vuxenvärlden". Negativit. Det är nu man inser att tiden går förbaskat fort. Man tänker att man ska ta vara på barndomen, visst gör man det. Men man ska göra det dubbelt så mycket. För sen, sen är det fullt allvar! Jag överdriver säkert, men jag vill inte gå från det trygga skalet till något nytt, jag vill vara i samma gammla skal. Resten av mitt liv. Många ser det som ett stort steg i livet, jag ser det som en nedgång i mitt liv. Men jag kommer säkert ändra uppfattning, hoppas jag iaf...