Fick nyss min största chock i mitt liv. Alldelens nyss, precis innan jag tänkte blogga ringer min pappa och säger att han och hans fru ska skilja sig. Dom har varit tsm i nästan 9 år tror jag och har varit gifta sen 2002. Dom har min 4-åriga lillasyster tsm och nu ska dom skilja sig... så konstigt... trodde faktiskt att man skulle hålla ihop i resten av sitt liv när man skilt sig en gång, men tydligen inte. Kommer kännas konstigt nu när jag och min lillebror far ner till pappa och hon är inte där. Jag gillade henne. Men livet är väl så... antar jag... ja det vart inte ett så bra avslut på kvällen, men det gäller ju som att acceptera läget. Pappa sa att det märks att jag har blivit äldre, jag förstår mycket bättre, för när min mamma och pappa skilde sig var jag 5 år och skrek och grät. Nu tog jag det väldigt lugnt, men var väl så chockad och tårarna kom efter...Jag vill bara vara liten igen, kunna krypa upp i någons famn och få en varm kram. Vill inte förstå, vill tro att världen är det bästa som finns, vill tro att när man åker 2 mil har man upptäckt världen, vill att dockan ska vara min bästa vän, vill att drömmen om att leksakshunden är en riktig hund, att man går ut och går med den i ett koppel så stolt över att man har världens finaste och lydigaste hund. Vill att en kram av mamma och pappa är den enda kärlek som finns och inte att den man älskar kommer och går. Jag vill inte bli stor och inse att världen är så mycket mer än två mil, vill inte inse att min låtsas hund inte är riktigt, vill inte se att vänner som man trodde man kände helt plötsligt sviker, vill inte inse att kärlek är något mer än en kram eller puss på kinden, att den man älskar helt plötsligt sviker. Varför blir man stor?

Jag är iaf äntligen klar med svenska uppsatsen, så himla skönt! Nej nu ska jag gå, fick inte lust att skriva längre.
Puss och Kram